 |
| En artikel om figurmodeller och dess historia av Grigorios Fassoulas |
Inledning:
För att ge en inblick i den här hobbyn som går ut på att samla och bygga modeller av figurer kopplade till filmer, serietidningar och målningar, måste jag först försöka förklara samlandet och betydelsen av miniatyrer.
De flesta av oss har en viss förkärlek till särskilda saker eller teman, följaktligen bejakar vi detta intresse genom att samla på föremål som berör detta intresse. Egentligen handlar det om att samla på upplevelser, men dessa är så flyktiga i sin rena form att allt som finns kvar hos oss är avtrycken dessa upplevelser lämnar i form av minnen. Genom samlandet av särskilda föremål försöker vi återskapa den atmosfär som infann sig vid tillfället av upplevelsen vi vill återuppleva; egentligen en bakåtsträvande vilja att återvända till något tryggt eller trevligt. Samlandet är sätt att erinra oss om barndomen och hålla fast vid det oskyldiga - det som gav oss glädje och spänning.
Enligt den kognitiva psykologin så är världen vi upplever egentligen en simulering, en modell, av den verkliga världen. Det är en hanterbar miniatyr av vad som händer därute, modellerad efter våra egna erfarenheter och tolkningar. Vi människor gillar miniatyrer och de har funnits sedan begynnelsen i form av bilder, målningar och monument. De ger oss makt genom att låta oss skapa miniatyrvärlden utifrån egna önskningar. Vi leker med små bilar, gubbar, dockor och dockskåp när vi är små. Vi låter dessa spela ut händelser som vi varit med om eller som vi vill vara med om osv. Vi fortsätter med att spela roller i vår lek och vi drömmer oss bort i teater, filmer och böcker. Det är inte konstigt att just påtagliga miniatyrvärldar kan vara så lockande för somliga av oss.
De flesta som bygger och målar modeller upplever bara genom byggandet en nostalgisk tripp till barndomen - till den första byggsatsen som var ett projekt som kändes vuxet, då det handlade om någonting helt annat än en leksak.
En annan inbyggd anledning till att det är ett kärt minne i sig självt är att det ofta var ett gemensamt projekt med en vuxen första gången, något man gjorde tillsammans med sin far t ex.
En modell består av en massa små delar som skall sättas ihop enligt en ritning och sedan målas för att efterlikna den verkliga upplagan. Lyckas man med det kan man känna sig stolt för att man själv åstadkommit det man har framför sig. Här har vi egentligen hela fascinationen med en byggsats och varför en färdigmålad statyett, leksak eller liknande inte lockar på samma sätt – en modell har du byggt och målat alldeles själv och satt din personliga prägel på, den är inget mindre än unik.
Historik
Aurora:
Det började med företaget Aurora som gjorde enkla plastbyggsatser på monsterteman och superhjältar. Detta var i slutet på 50-talet och modellerna var varken särskilt detaljerade eller avancerade på den tiden. De var dock billiga och lättillgängliga (i USA), vilket medförde att många byggde dessa. Det var inte särskilt vanligt med byggsatser på annat tema än pansarvagnar, bilar och flygplan innan Aurora. Möjligtvis kan man peka på plastsoldater, men jag väljer att inte göra detta.Aurora försvann dock och det tystnade på fronten monster och figurer ett bra tag.
Sci/fi:
Det som hände så småningom var att sci/fi smög sig in bland modellerna. Buck Rogers, Battlestar Galactica och framförallt Star Wars och Star Trek banade väg för en ny marknad och en ny generation modellbyggare i väst. Det handlade fortfarande om massproducerade plastmodeller i slutet av 70-, början av 80-talet, men temat sci/fi hade kommit för att stanna i västra delen av världen. Det var tillverkarna MPC, airfix och AMT/ERTL som verkar ha bollat gjutformerna mellan varandra då det handlade om samma byggsatser, men olika förpackningar. Med dessa kom det en del figurmodeller också, men av väldigt låg kvalitet. AMTs försök att skapa figurmodeller var ljusår från kvalitén på vad man kom att förvänta sig från andra tillverkare.Det lustiga var att såväl modellbyggandet som dess olika genrer var mycket mer utbrett i Asien, särkilt i Japan. Det sägs att alla japaner byggt 1-10 byggsatser under sitt liv. De hade dessutom fördelen att såväl vuxna som barn läser serier och tittar på tecknad film som ofta har utrymme för mer fantasifulla skapelser. Alltså fanns det en helt annan marknad i Japan och ett annat utbud. Sci/fi byggsatser av robotor fanns det redan massor av i Japan vid samma tidpunkt som det började finnas en marknad här i väster.
Garage Kit:
Västerländska stora producenter:
SCREAMIN’, Halcyon och Horizon är några kända producenter som äntrade scenen i början på 80-talet. SCREAMIN’ var ett amerikanskt företag och producerade vinylfigurer i skalan 1:4. Deras första figur var Freddy Krueger och sålde första året (1984) 5000 exemplar. De är kända för sina Hellraiser- och STAR WARS-modeller. Halcyon specialiserade sig på Alien filmerna och släppte väldigt många populära modeller, bl. a, Facehugger och Chestburster i skala 1:1! Halcyon var baserat i England och en del av modellerna producerades i Danmark.
Horizon har det absolut största utbudet av serie- och filmfigurer i skala 1/6 och 1/5. Några av deras mest kända modeller är T-800 Arnold och T-800 Endoskeleton ur T2, Indiana Jones, Robocop och ED-209.
Material
Plast:
Egentligen polystyrenplast - sådan plast som de flesta bil- och flygplansmodeller görs av. En sådan modell består oftast av många fler bitar än vad en Resin- eller Vinyl-modell gör. Dessa modeller hör till kategorin injektionsplastmodeller. Det handlar om stora produktionsvolymer för att täcka kostnaden av gjutformerna som är tillverkade i metall – vilket i sin tur medför att det oftast är kommersiellt gångbara modeller som skapas i denna form. Smält plast injiceras under högt tryck och fyller ut håligheterna i de tvådelade formerna. Detta resulterar i en ”karta” som de olika delarna till modellen sitter fast på. 
Resin:
Resinplast (egentligen polyuretan) resulterar i solida detaljer; är det en stor modell blir den ofta tung. Den här plasten är garagebyggarnas förstahandsval då den är relativt billig och lätthanterlig vid lågskalig produktion. Den består av två komponenter (båda vätskor) som blandas kallt och hälls sedan i en form. Det finns olika sorters resinplaster, det finns de som har kort härdningstid, lång härdningstid – olika kvaliteteter (vilket är betydande för odörer och sprödhet) och går att beställa på nätet. Formerna görs ofta i silikon då de är flexibla och går att ”skala av” från modellen då den härdat. Formerna kan återanvändas olika många gånger beroende på kvaliteten på silikonet som använts. Det är just denna punkt som är så viktig för garagebyggsatserna. Då formerna bara håller för ett visst antal gjutningar blir den resulterande modellen i stort sett ett samlarobjekt direkt. 
Dessa modeller brukar vara något dyrare då de få upplagorna måste täcka materialkostnader samt arbete. Det är inte ovanligt med ett pris på $100 för en figur i skala 1/6 (c:a 30 cm hög)
Vinyl:
Egentligen handlar det om PVC (polyvinylklorid) som är en mjuk plast. Denna plast används uteslutande för figurer medan resinplast används ibland för båtar och fordon och detaljeringssatser (som då är för entusiaster med stor plånbok). Dessa modeller tillverkas nästan som injektionsmodellerna, men det handlar om större delar (som är ihåliga) och plasten som sprutas in fyller inte ut hela tomrummet utan fastnar på ”insidan” av den tvådelade formen. Dessa brukar tillverkas i större skala vilket medför ett lägre pris, men de har blivit väldigt sällsynta så när som på alla de ”recasts” (kopior vars former är avgjutningar från en köpt modell) som florerar till en billig penning. 
Idag
OOP:
Som med alla marknader där föremålen är sällsynta, dikteras priset på OOP (out of production) figurer efter tillgång och efterfrågan. Vissa modeller är så pass sällsynta i orört tillstånd och har genom dess fina detaljrikedom eller dynamiska pose nått en sådan status att de kan säljas för $500. Det låter inte så farligt i antikvitettermer, men då det oftast rör sig om föremål som inte är äldre än 15 år är en värdeökning på 500% anmärkningsvärd. Den siffran är dock på intet sätt standard för att inhandla en OOP-figurmodell utan snarare undantaget för de extremt sällsynta objekten. 
Till syvenes och sist så handlar det om smak; gillar du något så är du säkert villig att betala för det. Sedan måste man inte ha de mest eftertraktade och sällsynta modellerna, såvida inte just de tilltalar en!
Det finns böcker på ämnet som täcker upp gamla modeller och även nya. En känd sådan bok heter ”The Garage Kit that ate my Wallet” av Terry J. Webb som även skrivit uppföljare i serien. Framför allt är det roligt att se hur motiven förändrats med tiden; dvs vilka karaktärer som dominerat genom åren och de olika tolkningarna som gjorts på samma tema av såväl skulptörer som modellbyggare/målare. Teman:
Det går att göra en hel del uppdelningar i motiven eller vilka teman som porträtteras i denna hobby, men jag väljer att enbart göra två distinktioner då skillnaden mellan dessa två är väldigt tydlig medan resten av subgenrerna är mer subtila. Den största gruppen av figurmodeller som producerats och produceras än idag är modeller på karaktärer ur japansk anime. Oftast handlar det om damer i mer eller mindre smakfullt utförande, men alltid med fantastisk kvalité. De japanska modellerna är kända för sin exceptionella kvalitet men är svåråtkomliga för folk som inte kan japanska eller bor i Japan. Det finns diverse budtjänster som fungerar som mäklare, och är för många det enda sättet att införskaffa sådana modeller.Den andra kategorin figurer handlar ofta om motiv och karaktärer ur skräckfilmer, serietidningar och fantasymålningar. Då litteraturen och materialet som motiven hämtats ur är övergripande västerländsk, så är de flesta producenterna av sådana modeller baserade i USA och Storbritannien. Givetvis finns det småskalig tillverkning lite här och var (vilket är en av anledningarna till att den här hobbyn är så unik) och det visar sig inte minst i hur obskyra figurer det går att få tag på (om man har tur). Oftast handlar det om ett genuint intresse från skulptörens sida vid valet av karaktär som ska porträtteras. Om kvalitén kan man säga mycket för den varierar otroligt mycket beroende på tillverkare och ibland håller inte ens samma tillverkare jämn standard.
Värt att nämna är att Staffan Linder, som numera håller på med digitala specialeffekter och medverkat i bland annat KingKong och skapat Billinge-ost älgen, startade tillsammans med två vänner upp det enda svenska Garage-Kit företaget vid namn Swede Creations. De hann producera några väldigt kända modeller, där Nosferatu, The Crow och en scen ur Sjunde Inseglet (Döden i schackmatch). De blev alla väldigt populära och är i det närmaste omöjliga att få tag på idag. Uppgång och fall:
En viktig fråga att ställa i det här sammanhanget är hur det kommer sig att så många modeller är OOP. En given anledning är att de tillverkas i så få upplagor som 50 exemplar ibland. I andra fall kan det handla om flera hundra eller några tusen. Det beror på hur stor producenten är och vilka resurser de har. Man skulle kunna säga att hobbyn föddes i början av 80-talet, fick sin storhetstid i början av 90-talet och dog på sätt och vis innan millennieskiftet. Det som tog kål på den var piratkopieringen, recasting, och de höga licensieringskostnaderna från hollywood-bolagen. Filmbolagen ser all form av ”merchendizing” som en källa till inkomst och en filmlicens för en liten GK-firma är ofta orimligt hög vilket också trycker upp styckpriset på modellerna. I Japan har man istället insett vilket mervärde det har för fansen och licensieringen där kostar en spottstyver i jämförelse med vad den kostar i USA. Det leder i sin tur att folk som inte har råd eller vet bättre köper en recast-kopia som per definition är en kopia av en kopia och innebär kvalitetsförlust, krympning, passformsproblem och deformation i värsta fall. Dessa är betydligt mer överkomliga i pris då inga pengar lagts ut för skulptör eller licensiering. Då det är en så pass liten marknad finns det ingen mening i att skaffa patent till modellerna, vilket gjort den väldigt sårbar.Detta har i sin tur lett till att många företag helt gått över till att producera färdigbyggda och färdigmålade statyetter istället - med äkthetscertifikat och numrering för att öka samlarvärdet. De är väldigt vackra och välgjorda och framförallt mer lukrativa för tillverkarna, men det är inte samma tjusning i att köpa någonting färdigt. Det är heller inte lika imponerande när likheten till en skådis är given då ansiktet på den verkliga personen laserscannas numera och printas ut i rapid prototyping maskiner (en sorts 3D printer som klarar av att skapa en solid 3D-modell av en datormodell).
Som tur är har den här hobbyn alltid kretsat kring eldsjälar som själva har ett intresse i film och konst, och så länge det finns sådana människor så kommer hobbyn finnas kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar